.....
FIFE (2006) redogör i ett aktuellt arbete för en så kallad "Moisture Box" (fuktlåda) som vilo- och gömställe-hål för diverse arter av unga landsköldpaddor som beprövat kunnat födas upp i klimatiskt torra Arizona med en slät sköld. Som grundtanke bör man alltid ha i bakhuvudet att det inte går att göra sköldpaddorna blöta, utan i stället väsentligt efterlikna luftfuktigheten som råder i en jordhåla eller under ett tjockt växttäcke. Här kan varje sköldpaddshållare själv skaffa sig ett eget första intryck genom att placera en hygrometer inom inhägnaden vid platsen där sköldpaddan kryper undan eller föredrar att gräva ner sig för att genom hygrometern utforska dessa av djuren fritt valda förhållanden.
Trots den förfogbara informationen verkar det vara ett vanligt problem vid omsättningen av dessa rön att få information gällande den praktiska användningen. Diskussionen och frågorna kring detta tema avstannar i varje fall inte och för många sköldpaddsskötare är problematiken såtillvida alltid akut. Uteslutande de skötare som håller större bestånd av sköldpaddor eller reptiler i samma rum eller håller vatten- och landsköldpaddorna i samma rum har för det mesta inget problem med pyramidbildning på sina sköldpaddor eftersom den relativa luftfuktigheten i sådana rum ofta ligger vid eller t o m över 80 %. Därmed är man mycket nära det man på friland kan uppmäta under nätterna under stora grästuvor, täta buskage eller i underjordiska hålor där sköldpaddorna uppehåller sig.
Överlevnad i torra områden
Även den Egyptiska landsköldpaddan, Testudo kleinmanni, som koloniserar mycket heta, torra dynhabitat behöver nattetid en hög luftfuktighet och dagg. Anledningen till detta är att dessa endast förekommer längs kustremsan som för övrigt även Strålsköldpaddan Geochelone radiata eller några av arterna i den sydafrikanska Kap-regionen. Man jämför också den mycket informativa redogörelsen av SCHLEICHER (2005) som klart framhåller att den nattliga daggmängden är så hög att sköldpaddorna dricker droppar från växtstänglarna. För sköldpaddornas välbefinnande är det dock ändå nödvändigt att substratet i livsmiljön torkar upp under dagarna. Längs kustlinjen koloniseras bara de regioner längs vilka huvudvindriktningen kommer från havet. Endast därigenom är det garanterat att den med fuktighet mättade luften under nattetid kondenserar tillräckligt med dagg inåt land.
För det första garanterar daggen en adekvat luftfuktighet precis över och på marken, och för det andra sörjer det samtidigt för att tillräckligt med daggbestänkta (våta) foderväxter finns att tillgå en kort tid under tidig morgon vilket gör det möjligt för djuren att få tillräckligt med vattenförsörjning. Säkert tjänar för dessa torrzonlevande arter också vissa suckulenter, vattenlagrande växter, i fodertillgång som grundförsörjning med vatten.
Där vatten även i form av kondenserad dagg respektive dimma inte står till förfogande under vissa tider på året kommer de där levande arterna i en utpräglad torrvila som för Testudo horsfieldii eller Terrapene ornata luteola har beskrivits utförligt (LAGARDE mfl 2002, PLUMMER 2004) och som iakttagits delvis hos Geochelone elegans, Homopus signatus och Pyxis a. arachnoides (ZWARTEPOORTE 2000, BIDMON 2001, LOEHR 2002).
Att exv juvenila Goffersköldpaddor, Gopherus agassizii förlorar mer fuktighet i längden vid för kort varaktighet i varma hålor än dem som hade tillgång till längre tid med högre luftfuktighet kunde klart antydas av WILSON mfl (2001).
Visst är sannolikt inte bara fukten utan även fodret en omständighet som hittills bara klarlagts för sötvattensköldpaddor, att när de utfodrats för proteinfattigt som fallet ofta är med en ren växtkost och med för lite kväve så lagrar de nästan 11 % mer vatten i bindväven än djur som har tillgång till även animaliskt protein eller kväverik näring. Därmed växer proteinrikt utfodrade ungar 3,2 gånger snabbare och innehåller trots detta procentuellt mindre vatten (BOUCHARD & BJORNDAL 2006).
Skulle det senare även gälla för landsköldpaddor så skulle en proteinfattig, fiberrik utfodring leda till en långsammare tillväxt (se också HATT mfl 2005) och djuren skulle behöva väsentligt mer vatten för vidmakthållande av det inre trycket i de formgivande bindvävscellerna som de är anvisade till än som fallet är med de sköldpaddor som också får tillgång till animaliskt protein eller kväverika och därmed proteinrika växter.
Kommentar av Hans-Jürgen Bidmon: Först kommer det ökande behovet av vatten vara nödvändigt för matsmältningen av fibrerna vilket görs av tarmbakterierna. Men om djuren har brist på vatten så kan de och deras tarmbakterier inte smälta den fiberrika kosten för att erhålla näringsämnen för proteinsyntesen (sköldpaddan som värd för bakterierna kommer att smälta en del bakterier för att få protein, vilket vanligtvis kommer från tarmbakterierna, men när bakterierna inte kan smälta kosten kommer de inte att föröka sig.)
Om sköldpaddan får brist på protein så måste den saknade proteinbaserade stabiliteten av de sammanhängande, angränsande vävnadscellerna (vilken kommer från cytoskeletala proteiner och kollagen- och reticulinfibrer gjorda av anslutande vävnadsceller) kompenseras genom att fylla upp utrymmet, luften med vatten för att hålla cellerna i form.
Om sköldpaddan får brist på protein och brist på vatten så kommer cellerna att krympa och förlora stabilitet. Det är som åldrande hud hos människor, med åldern så reduceras kollagensyntesen och om man inte dricker tillräckligt med vatten så visar sig rynkor fort, därför säljer vissa företag piller vilka innehåller kollagen för att understödja kollagensyntesen i den åldrande huden för att sakta av den processen.
Den enda skillnaden hos landsköldpaddor är att huden är täckt av ett keratinlager (mycket som en fingernagel). När huden och den angränsande vävnaden under huden krymper vid de ställen där nya tillväxtringar uppträder så kommer keratinlagret att följa insjunkningen och kommer senare att bli så hårt så att riktningen av tillväxten kommer att bli förändrad från en mer horisontell riktning till en nedåtgående riktning vilket leder till pyramidisering./slut på kommentar.
Dessutom stödjer fler resultat dessa antaganden då unga Seychellen-Riesensköldpaddor föredrar/uppsöker fiberfattiga, näringsrika örter som näring i naturen (GERLACH 2006) och många småväxta afrikanska arter avstår i de flesta fall från fibrer (HENEN mfl 2005, JOSHUA mfl 2005).
Skulle WESER (1988) och FRYE (1991) dock ha rätt med sina observationer om hållning och utfodring av europeiska respektive tropiska landsköldpaddor? (Se också BIDMON 2006)
Varför är våra terrarier, drivbänkar och växthus ofta för torra?
Denna fråga är flerskiktig och har också något att göra med fysik och termodynamik. I väsentligt ligger det till så att i dessa installationer har vi ofta mycket högre temperaturer pga en belysning eller uppvärmning än i den omgivande rumsluften eller luften i det fria. Hetluften/tyska Stauwärme 1) likaså, även om den inte är lika skadlig som torka, man kan man inte avstå från luftningsspringor och galler och därmed stiger alltid varm luft upp från terrariet eller växthuset och tar med sig fuktigheten. Varje slag av mark/underuppvärmning gynnar och påskyndar denna process ytterligare. Detta leder till slut till upptorkning eller snabb ytlig uttorkning under dagarna.
Nattetid när belysning och värmesystem är avstängda kyls rutorna/
skivorna av snabbast och där kondenseras fuktigheten, där det först är kallt och stannar alltså på utsidan av skivorna.
Hos en handelssedvanlig terrariekonstruktion med ett luftningsgaller framtill under och ett andra luftningsgaller upptill baktill eller upptill i mitten så blir med motsvarande luftcirkulation endast 4 hörn över dagen med något mindre luftcirkulation och därmed samhörigt med något förhöjd/högre luftfuktighet nämligen baktill undre vänster och höger respektive framtill upptill vänster och höger. Då sköldpaddor inte som geckos kan använda de övre hörnen återstår teoretiskt alltså maximalt två hörn för små sköldpaddor i vilka det är möjligt att hålla fuktighetsförlusten inom gränserna. Den som vill ha mer erfarenheter kring detta kan skaffa det utmärkta arbetet av SCHMIDT (2002) på temat Vatten i terraristiken.
När man alltså av estetiska skäl avstår från äkta växter och tillgriper dammtorra konstväxter gör man ytterligare något som gynnar torka. Säkert säger de flesta läsarna: "Vi sprejar ju regelbundet". Men har ni någon gång följt hygrometervisaren hur mycket eller hur länge dessa besprutade vattenmängder bidrar till en höjning av luftfuktigheten? Enligt våra erfarenheter måste man i ett 20-22 grader C varmt rum i ett terrarium med måtten 80x50x50 (LxBxH) i vilket en temperatur på 28-34 grader råder, spreja varannan timme, eller så måste man tillföra så mycket vatten att det för flera arter i längden blir för blött.
Förverkligande av en fuktig viloplats
Vid uppfödningen ska fuktiga vilo- och gömställen uppfylla två viktiga förhållanden: För det första ska en hög relativ luftfuktighet garanteras och för det andra ska markytan vara så torr att inga svampar koloniserar sig som tex kan infektera fogarna på bukskölden och kan leda till nekroser eller till bullösa hudsjukdomar under fjällen på extremiteterna. Till detta finns det också artspecifika skillnader gällande fuktigheten.
Så räcker det hos många arter som gräver ner sig under under ett lövskikt, att det vid carapaxöppningen framför nosen uppstår ett litet rum, i vilket den utandade fuktiga luften blandas med den friska torrare luften så att denna fuktad kan inandas igen. (BIDMON 2004) Andra behöver dock säkert hög luftfuktighet som kommer utifrån - åtminstone under natten. För de senare är det enklaste att ställa in en rumsbrunn eller akvariebassäng i ett mycket stort rumsterrarium med motsvarande uppvärmare som sörjer för att en viss mängd avdunstat vatten håller luften fuktig (VINKE & VINKE 2004).
För små enskilda enkelterrarier lämpar sig bark- eller korkbarkstycken som på bakre sidan är täckt med mycket fuktig sphagnummossa så att det under barkbiten uppstår ett fuktigt utrymme som simulerar likartade förhållanden som i en jordhåla (ULTSCH & ANDERSON 1986, WILSON mfl 2001, ULTSCH 2006) eller under en grästuva.
Senare, när sköldpaddorna har uppnått en viss storlek lämpar sig insättandet av fuktighetskuddar. Sådana fuktighetskuddar förhindrar att de stora sköldpaddorna trampar ner och smutsar ner riktigt dyr mossa, de är under en viss tidsrymd återanvändbara och är även mycket lätt och bekvämt att manuellt återfukta.
Till dessa använder vi prisvänliga handelsvanliga linnefickor, dessa måste regelbundet förnyas eftersom de blir mögliga och outbytbara och förfaller efter några veckor. Fickorna klipps allt efter storlek på krypinet/boet eller används i sin helhet och fylls med sphagnummosaa, sys eller binds ihop med ett par grova stygn och dränks i ljummet vatten, kramas ur och placeras antingen i ett hörn av krypinet eller placeras över krypinet, i taket. Hos den större polystyrenasken som kan användas för stjärnsköldpaddor fäster man dessa fuktighetskuddar med tråd från insidan under "taket". I många fall om man har flera olika mindre gömställen för flera ungar och man av estetiska skäl inte ständigt över dagen vill ha mosspåsar, hjälper det också om man i terrariet, över natten när belysningen slocknat, ställer in i ljummet vatten genomdränkta , enkla, grovporiga tvättsvampar med stor avdunstningsyta som fuktighetsgivare (jämför FRITZSCHE & FRITZSCHE 2002).
Liknande är delvis även för frilandshållningen under sommaren till fördel, då det även i drivbänkar och växthus är för torrt under nätterna, då fuktigheten kondenseras snabbt mot de kalla skivorna och inte som i det fria slår ner som dagg på marken och "inredningen". Därmed står egentlig daggliknande fukt djuren till förfogande när de vilar sig mot någon ytterskiva. Det senare är sällan fallet då sköldpaddor av naturen föredrar varmare och dunklare gömställen (BIDMON 2006). Såväl inne i drivbänken som i utomhusinhägnaden har det i synnerhet för små och medelstora sköldpaddor visats pålitligt att några råttburar (med plastöverdel) förvandlas till minidrivbänkar för att integreras inne i drivbänken eller utomhusinhägnaden, under vilka korkbark eller andra dunkla undertak/krypinmöjligheter iordningställs. Dessa råttburar har en ideal form genom att de under dagen har varm, fuktig luft till förfogande. Då kan den varma luften, som är mättad med markfuktigheten genom burformen samla sig under burskalet och kan bara försummande strömma framtill när den sjunker något baktill.
Det senare sker alltefter vind bara mycket långsamt och sörjer framför allt i entréområdet för fuktig varmluft i närheten av marken, vilket blir flitigt använt av juvenila sköldpaddor vilka pga sin storlek kan använda dessa platser. I alla fall låter sig unga sköldpaddor under dessa förhållanden uppfödas relativt slätt så länge viloplatserna inte är överbelagda. Även hos för en längre tid felhållna skyddslingar ger de ovan beskrivna metoderna en normal eller optimal tillväxt och en förringning av carapaxdeformationerna för framtiden uppnås - även om de tidigare existerande deformationerna till viss del kvarstår för alltid.
Diskussion: Hur påverkar fodret puckelbildningen?
Bättre frågat, hur kan det komma till den egentligen katastrofala utsagan, att fodret förorsakar puckelbildningen? Säkert hade hade detta påstående något gott med sig, det sörjde för att temat "artriktig utfodring" flyttades till förgrunden och ledde därtill att vi idag har uppnått väsentliga förbättringar vad gäller utfodring av landsköldpaddor. Men dock har denna felvärdering, om inte t o m falskuttryck direkt lett till att de var ursäkter för att puckelbildningen så länge har blivit obeaktad.
Nåväl, här låter det sig anmärkas att vi säkert, liksom flera andra, har fastslagit att ungar växer och tilltar mycket fort under de tre första åren. Därvid spelar den adekvata utfodringen en stor roll och hos vissa arter är det bekant att ungdjuren livnär sig på proteinrikare föda än de vuxna (WESER 1988, BOUCHARD & BJORNDAL 2006) varvid de också växer snabbare.
Redan 1969 tog CLARK & GIBBONS (1969) ställning för att unga prydnadssköldpaddor (Trachemys scripta - rödörade, gulbukade mfl, Pseudemys) livnärde sig utökat karnivort (köttätande) för att nå fram till tillräckligt med kalcium för carapaxuppbyggnaden. Om fodret i denna tidiga tillväxtfas innehåller för lite mineraler leder detta till en ringa/liten bentäthet både hos carapax och hos plastron, vilket dock dock mest visar sig på röntgenbilden, ben-zintigraphie 2), eller vid den kvantitativa datortomografiska bentäthetsbestämningen (QCT), dock inte alltid som deformering vid yttre påseende eller publiceringsbild.
Det senare kan de flesta som redan en gång har skött ett mjukt ungdjur säkert bekräfta. Av ROGNER (2005) är ett sådant djur avbildat mellan fingrarna på författaren varvid han visar att han visserligen måste trycka för att demonstrera en skölddeformation på grund av sköldmjukheten/vekheten, så länge som djuret inte samtidigt är uttorkat.
Det ligger till så, att hos landsköldpaddor i dessa tidiga utvecklingsfaser finns ännu inga sköldben/knotor komplett utbildade (HÄFELI & ZWART 2000) och under keratinskiktet hos carapax och plastron bildar kollagen bindväv, en kompakt ännu oförbenad/ostelnad matrix 3) mellan benkärnorna (JENNEMAN mfl 2006). Formen på denna matrix upprätthålls genom turgor 4), alltså genom ett inre tryck i bindvävscellerna och i den hygroskopiska kollagenmatrix. Endast ryggkotorna och centrum av revbenen är mycket tidigt förbenade/stelnade. Denna genom ryggkotorna i ryggraden föregivna form är genom keratin(horn)skiktet fästad och då hornskiktet består av fast, inte längre formbart material behåller det det mesta av sin form oföränderlig under livstiden.
Vid för torrt hållande låter sig nu två fall iakttas: Såvida den för torra hållningen börjar genast efter kläckningen , alltså vid en tidpunkt vid vilken även ryggkotorna i ryggraden och revbenen ännu är mjuka och broskartade sänker sig aereolerna på ryggplåtarna (Wirbelschilde - vertebralplåtarna/översätt. anm.) (och betingar även revbensplåtarna - Rippenschilde - pleuralplåtarna) in/ned och det över insjunkningen bildade keratinskiktet fäster sig. Genom detta blir detta tillstånd manifesterat och förstärks av varaktig torka tills vid den tidpunkt vid vilken rygg- och revbenscentrumen är förbenade/stelnade varefter dessutom - i motsats till fast stående sköldcentrum - sköldränderna på fogarna vidare sjunker in.
I det andra fallet, och det är det vida vanligaste resultatet, har ungarna under den första tiden hållits i tillräckligt med fukt, eller de finner under den tid de är tillräckligt små under varje barkbit, blad eller t o m drickfat en fuktig viloplats vilken bidrar till en normal tillväxt. Men senare när de har uppnått en viss storlek då detta inte längre är möjligt för dem eller när de flyttas från en fuktigare inomhushållning till en torr, somrig utomhusinhägnad (se även WRIGHT 2005) börjar nu den därtill växande bindväven (kollagenmatrix är protein) sjunka in på sköldränderna omkring de redan förbenade/stelnade och i sin form av keratin fästade rygg- och revbenssköldarna/plåtarna. Till detta blir dessa insjunkningar följda av de nya tillväxtlinjerna, i keratinskiktet inlemmat och manifesterat vilket även i högre ålder kan iakttas (se WRIGHT 2005).
Då puckelbildningen under för torra förhållanden vid snabbare tillväxt visar sig snabbare och tydligare med storleksökningen går det en falsk visa om att fodret - och i synnerhet en snabb tillväxt med företrädesvis proteinrikt foder - skulle vara ansvarigt för det (pyramidiseringen).
Fastän man av flera andra fysiologiska anledningar bör undvika så kallad "ånguppfödning", så finns det emellertid under tiden tillräckligt med exempel som visar att också snabbare växande individer vid en artriktig mineralförsörjning, utfodring och även ffa av motsvarande luftfuktighet som likaså förekommer i det vilda (Ben Kaddour mfl 2005) växer upp utan skölddeformationer.
Dr P. Liu från Taiwan redogjorde på sin tidigare hemsida (Liu 2001) om en strålsköldpadda - Astrochelys (Geochelone) Radiata - som av en fiskare utfodrades, från det att den var liten, med nästan uteslutande fiskavfall och som hade vuxit häpnadsväckande slätt.
Ett, som vi tror, bra exempel på att proteinrik föda vid motsvarande luftfuktighet som vid kusten och adekvat temperatur, som visserligen kan leda till inre långtidsskador såsom gikt eller fettlever, men som säkert inte kan göras ansvarig för en onormal sköldtillväxt. Tyvärr finns inte exemplet från den aktuella hemsidan kvar efter flytt till en ny domän (Liu 2006).
Även WESER (1988) och HOLFERT och HOLFERT (1999) pläderade redan för en uttalat proteinrik föda vilken tillsammans med tillräcklig luft- respektive substratfuktighet gynnar en normal tillväxt med släta sköldar. Säkert var de där gjorda utfodringsanvisningarna knappt ännu tolerabla för ungdjur under de första 2-3 levnadsåren, hos äldre djur höjer de dock risken för leverskador och gikt 5). Visserligen är det som dessa författare har iakttagit inte helt falskt, eftersom landsköldpaddor och i synnerhet ungdjur själva äter insekter och maskar. Men man måste tillgodose, bevaka mängden, och särskilt fästa hänseende vid att särskilt vuxna är i behov av att få kosten omställd till nästan helt vegetabilisk och mer fiberrik. Här är alltså tidpunkten för den fysiologiska förskjutningen i näringsspektrumet avgörande. För att finna denna tidpunkt skulle man visserligen behöva ytterligare exakta forskningsarbeten. Hittills kan vi bara utgå därifrån att matsmältningen av fiberrik näring kräver högre temperaturer än den proteinrikare näringen. När alltså små sköldpaddor lever mycket gömda/dolda på kyligare mark och då för höga temperaturer i längden ökar risken för uttorkning och puckelbildning, verkar det logiskt att de livnär sig mer proteinrikt, kanske med en anledning, så länge som inget animaliskt protein finns till förfogande, de så mycket älskar att sluka de jämförelsevis protein- och fettsyrerika bladen från dubbel-noll-rapsskott än vuxna.
Tacksägelse
Vi tackar fru C. OFFERMANN-RüNGELER för bildgestaltningen (inga bilder i denna artikel/översättarens anm.) liksom fru B. PIOCH, Falkensee och herr F. LOCH, Elmshausen för det för sådana studier ytterst hjälpsamma överlämnandet av sektionsmaterial.
Litteratur Kommer senare - det är en mycket omfattande lista/övers. anm.
--------------------------------------------------------------------------------------
Källa:
Hans-Jürgen Bidmon, Gerhard Jennemann:
Hohe relative Luftfeuchtigkeit - gleich glatte Panzer: Wie lässt sich das in der Landschildkrötenhaltung praktikabel realisieren?
Artikel ur Schildkröten im Fokus nr 4 2006.
---------------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer:
Sköldpaddsanatomi
1) Stauwärme: refererar till den heta luft som uppstår i en stängd låda exv.
2) Ben-zintigraphie: en typ av röntgen som ger bättre resultat än vanlig röntgen vid bestämning av benmineralisering och -densitet.
3) Matrix: Refererar här till kollagenmatrix. Ett tätt nätverk av kollagenfibrer, benmatrix vid vilka mineralerna är fästade.
4) Turgor: Refererar till levande cellers inre tryck och ansvarar för cellformen och det normala vätskeflödet.
5) Samt njurskador, risk för dödsfall.
Uppdateringar:
------------------------------------------------------------------------------
http://www.skoldpaddormedmera.se/lskpfukt.html